Pågående restaurering av Örstorpsbäcken
Ett tvåstegsdike ska anläggas längs Örstorpsbäcken – se rödmarkerat område på bilden till höger. Bilden till vänster visar bäckens utseende idag.
Vid anläggning av tvåstegsdike breddas bäcken och får en djupare fåra i mitten samt ett grundare översvämningsområde på sidorna. Detta tillåter bäcken att börja slingra sig, samt att svämma över vid högflöden.
Tvåstegsdiken minskar erosionen och ökar den biologiska mångfalden och naturliga reningen av vattnet genom att ge mera plats för djur och växter. Läs mera om tvåstegsdiken här >>
Nedan en kort film från arbetet, samt bilder från en del av Örstorpsbäcken före och efter restaurering.
Före restaurering.
Efter restaurering.
Sorbiceller mäter kväve och fosfor i ån
I mitten av november 2019 fick vi äntligen ut Sorbiceller i Saxån-Braåns biflöden. Dessa ska möjliggöra kontinuerliga mätningar av kväve och fosfor utan att använda andra resurser än naturens egna. Provtagningarna kommer att ske fram till mitten av februari 2020.
Eurofins har gjort en pedagogisk film som går igenom hur installation och provtagning görs. Den kan ni se här: https://www.youtube.com/watch?v=TWQMwyOLzso
Se karta här med resultat från provpunkterna >>
Fosfatfosfor anger den del av totalfosforhalten som föreligger i oorganisk form (löst fosfor) och som är direkt tillgänglig och snabbt kan tas upp av växter. Tillförsel av fosfatfosfor från enskilda avlopp och jordbruksmark medför en ökad tillväxt av vegetation och plankton i vattendrag och sjöar.
Nitrit, nitrat anger det kväve som förekommer som nitrit och nitrat i vatten. Nitrat är en närsaltkomponent som är direkt upptagbar hos växtplankton och växter. Nitrat bildas under syrerika förhållanden genom nitrifikation (bakterier), När syrgastillgången är liten bildas nitrit istället.
Se bild ovan från Torrlösabäcken nedströms Torrlösa. Bäcken mynnar ut i Braån.
När man återskapar lekplatser för fisk så måste det vara en fors/strömsträcka. Öring behöver grus och sten i strömmande vatten för att föryngra sig. Välj helst en plats där det finns lekgrus och accelererande vattenhastighet, oftast vid forsnackar och trösklar.
Ett lekområde för laxfisk är en bottenyta med grus och sten i blandade storlekar, s.k. lekgrus, där fisken väljer att lägga sin rom. Lekgrus är rundade stenar i storleksintervall 1-5 cm. Om lekgruset har en bra blandning är risken mindre att det spolas bort i högflöden.
Öringen leker på hösten, beroende på vattentemperaturen. Honan gräver en lekgrop bland grus och sten där rommen läggs. Därefter ger hanen ifrån sig sin mjölke. De befruktade romkornen ligger sedan i lekgropen hela vintern till dess rommen kläcks på våren. För att romkornen ska överleva vintern behöver de ligga skyddade och samtidigt få god genomströmning av syrerikt vatten av god kvalitet.
Genom att använda speciella redskap (lekbottenredskap) placeras stenar som hjälper till att stabilisera leknacken (bild 1). När en ren yta är skapad används omkringliggande grus i bäcken för att bilda lekområdet. Därefter filtrerar man bort sand och ta bort de stenar som är för stora. Grusmängden på ett lekområde bör vara 1530 cm i mäktighet och lekområdet bör vara ca 1-1,5 meter lång och ca 50-80 cm i bredd. Vid brist på lekgrus går det bra att tillföra naturgrus utifrån. Krossat stenmaterial får inte användas, då fisken kan ta skada.
Det är också viktigt att det finns bra uppväxtplatser för ynglen nedströms lekområdena. Det spelar liksom ingen roll om vi tar bort vandringshinder och förbättrar vattenkvalitén om vattendragen inte producerar ung fisk!
Framöver kommer det att återskapas fler lekområden i Saxån-Braån för att öka antalet fiskar!
T hö: Lekbotten i Dösjebro
