Sorbiceller mäter kväve och fosfor i ån
I mitten av november 2019 fick vi äntligen ut Sorbiceller i Saxån-Braåns biflöden. Dessa ska möjliggöra kontinuerliga mätningar av kväve och fosfor utan att använda andra resurser än naturens egna. Provtagningarna kommer att ske fram till mitten av februari 2020.
Eurofins har gjort en pedagogisk film som går igenom hur installation och provtagning görs. Den kan ni se här: https://www.youtube.com/watch?v=TWQMwyOLzso
Se karta här med resultat från provpunkterna >>
Fosfatfosfor anger den del av totalfosforhalten som föreligger i oorganisk form (löst fosfor) och som är direkt tillgänglig och snabbt kan tas upp av växter. Tillförsel av fosfatfosfor från enskilda avlopp och jordbruksmark medför en ökad tillväxt av vegetation och plankton i vattendrag och sjöar.
Nitrit, nitrat anger det kväve som förekommer som nitrit och nitrat i vatten. Nitrat är en närsaltkomponent som är direkt upptagbar hos växtplankton och växter. Nitrat bildas under syrerika förhållanden genom nitrifikation (bakterier), När syrgastillgången är liten bildas nitrit istället.
Se bild ovan från Torrlösabäcken nedströms Torrlösa. Bäcken mynnar ut i Braån.
Anläggning av lekområden enligt Hartijokimetoden
När man återskapar lekplatser för fisk så måste det vara en fors/strömsträcka. Öring behöver grus och sten i strömmande vatten för att föryngra sig. Välj helst en plats där det finns lekgrus och accelererande vattenhastighet, oftast vid forsnackar och trösklar.
Ett lekområde för laxfisk är en bottenyta med grus och sten i blandade storlekar, s.k. lekgrus, där fisken väljer att lägga sin rom. Lekgrus är rundade stenar i storleksintervall 1-5 cm. Om lekgruset har en bra blandning är risken mindre att det spolas bort i högflöden.
Öringen leker på hösten, beroende på vattentemperaturen. Honan gräver en lekgrop bland grus och sten där rommen läggs. Därefter ger hanen ifrån sig sin mjölke. De befruktade romkornen ligger sedan i lekgropen hela vintern till dess rommen kläcks på våren. För att romkornen ska överleva vintern behöver de ligga skyddade och samtidigt få god genomströmning av syrerikt vatten av god kvalitet.
Genom att använda speciella redskap (lekbottenredskap) placeras stenar som hjälper till att stabilisera leknacken (bild 1). När en ren yta är skapad används omkringliggande grus i bäcken för att bilda lekområdet. Därefter filtrerar man bort sand och ta bort de stenar som är för stora. Grusmängden på ett lekområde bör vara 1530 cm i mäktighet och lekområdet bör vara ca 1-1,5 meter lång och ca 50-80 cm i bredd. Vid brist på lekgrus går det bra att tillföra naturgrus utifrån. Krossat stenmaterial får inte användas, då fisken kan ta skada.
Det är också viktigt att det finns bra uppväxtplatser för ynglen nedströms lekområdena. Det spelar liksom ingen roll om vi tar bort vandringshinder och förbättrar vattenkvalitén om vattendragen inte producerar ung fisk!
Framöver kommer det att återskapas fler lekområden i Saxån-Braån för att öka antalet fiskar!
T hö: Lekbotten i Dösjebro
I avrinningsområdet har det anlagts många dammar och våtmarker för att fånga in näringen som annars läcker ut i våra åar.
Här hittas information om dammar anlagda vid Saxån-Braån >>
Här finns detaljerade OMRÅDESBESKRIVNINGAR med karta över Saxån-Braåns avrinningsområde >>
Dammar och våtmarker för ett ekologiskt hållbart samhälle, LIP, 2004 >>
Säbybäckens naturområde
I samband med ett större projekt för att skapa attraktivt boende i norra Landskrona skapas ett helt nytt rekreations- och naturområde vid Landskronas norra rand. Tanken är att boende och besökande med tiden ska kunna vandra från havet längs Säbybäcken ända till Landskrona station. Ett helt nytt rekreations- och naturområde skapas kring ett tidigare rätt trist jordbruksdike. Området som Vattenrådet besökte var en tidigare helt kulverterad sträcka (ca 600 m) av Säbybäcken som flutit fram under jord i rör. Nu tas bäcken åter upp i dagen och ges ett nytt slingrande lopp. Det skapas ett så kallat tvåstegsdike där bäcken kan flyta fram i en lite distinkt fåra under lågflödesperioder och svämma över sina bräddar när så behövs och därmed rena vattnet. Det ska anläggas stigar och sättas ut bord och bänkar för att naturen ska kunna avnjutas av alla besökare. Träd och buskar ska planeras och “lekgrus” läggas ut för öringens älskog.
Åmansboken är en bok om allt som rör åar och hur de kan skötas. Åmansboken är ett innehållsrikt dokument som kan fungera som ett uppslagsverk när det gäller åar, dess skötsel och hur man kan förbättra kvalitén när det gäller vatten, omgivningar och biologisk mångfald. Åman var förr den person som hade ett avsnitt av ån att övervaka och sköta. Den skulle rensas på våren och stränderna röjas och man skulle se till att inte någon tjuvfiskade.
