Saxån – Braåns Vattenråd

Om ån

Saxåns närmiljö utgör en stor del av de sista kvarvarande naturområdena i ett annars starkt jordbrukspräglat landskap. Saxån är en typisk slättå med låg fallhöjd som sakta ringlar sig fram i landskapet. I de delar av vattendraget som ej är så kraftigt påverkade av rätningar och rensningar är naturvärdena höga bl.a. finns här den starkt hotade tjockskaliga målarmusslan (Unio crassus) och kungsfiskare (Alcedo atthis). (1)

Saxån rinner genom ett jordbrukslandskap med bördig jordbruksmark. Större tätorter inom avrinningsområdet är Eslöv, Svalöv, Teckomatorp och Marieholm. Ån mynnar i Öresund vid Lundåkrabukten. Största biflödet är Braån vars avrinningsområde är jämbördigt i storlek med själva huvudfåran. Andra större biflöden är Välabäcken och Långgropen.Trolleholmsbäcken i nordost är det enda biflödet med lägre belastning från jordbruket och större inslag av skog. Avrinningsområdet som är 359,9 km2 och som saknar sjöar, är kraftigt utdikat och en stor andel bäckar är sedan länge kulverterade. Huvudfåran är dock på vissa sträckor förskonad från större förändringar vid utdikning. Ungefär 90 % av våtmarkerna är utdikade och tjugo av de mindre bäckarna är kulverterade vilket motsvarar ungefär 50 %. (2)

Inom avrinningsområdet finns tre mindre grundvattenförekomster i jord med måttlig till god tillgång. Sydvästra delarna av Saxåns avrinningsområde ligger inom Alnarpsströmmens tillrinningsområde som har ovanligt goda uttagsmöjligheter. Mäktiga jordlager överlagrar både Alnarpsströmmen och den sedimentära berggrunden med goda förutsättningar för uttag. Den effektiva nederbörden varierar mellan 200 mm/år vid kusten till 400 mm/år längre upp i avrinningsområdet. (2)

Jordbruket är den största källan till närsaltsläckage inom i avrinningsområdet. Större industrier saknas. Avloppsreningsverket i Svalöv och dagvatten från tätorterna är också näringskällor av betydelse. Djurtätheten i avrinningsområdet är låg. Betesdjur för att vårda ådalarna behövs.(2)

Arealförluster av kväve och fosfor är höga även om läget förbättrats sedan 1980-talet. År 2005 stod reningsverken för 1/3 av N-transporten och ¼ av P-transporten. Vid Reslöv nedströms Eslöv och uppströms Marieholm har översvämningar som drabbat boende lett till kraftiga ingrepp i huvudfåran för att minska problemen med översvämningar.(2)

I Saxån har ett aktivt åtgärdsarbete bedrivits av Saxåns-Braåns vattenvårdskommitté – kommunernas miljömyndigheter i Landskrona, Eslöv, Kävlinge och Svalöv. Mot bakgrund av nationella och regionala mål på 1980-talet har åtgärder fokuserats på att minska näringsämnestransporten i vattensystemet med hjälp av dammar/våtmarker och trädbevuxna skyddszoner och att upprätthålla skötsel av betesmarker längs ån. Kommunerna har även arbetat med att anlägga strövstigar och bildande av kommunala naturvårdsområden. Informationssatsningar har gjorts i flera omgångar.(2)

Alla kommunerna har arbetat med att anlägga våtmarker i jordbrukslandskapet främst med finansiering från Lokala investeringsprogrammet. Anslutningen till miljöersättning för fånggröda/vårbearbetning är något lägre (11 %) i västra Skåne än genomsnittet i Skåne (12,5 %). Grödmässigt finns en högre potential men jordarna är ofta för tunga för vårbearbetning. Fortsatta åtgärder för att minska närsaltbelastning är nödvändiga för att uppnå en god status i såväl vattendraget som i Lundåkrabukten. Saxåns avrinningsområde mynnar i kustvattenförekomsten Lundåkrabukten (Vattenmyndigheten Södra Östersjön 2009).(2)

Geologi

Bergrunden vid Saxån utgörs i de nordöstra delarna av siluriska lerskiffrar (Silur – ca 400 milj är sedan) med inslag av diabasgångar i nordväst-sydostlig riktning. I den södra delen av avrinningsområdet dominerar Kågerödslager (Trias ca 200 milj år sedan) vilka utgörs av vittringsgrus från horstarna i Nordväst. Den rödfärgade formationen består dels av leror, dels av osorterade arkosiska konglomerat och sandstenar. De något yngre juralagren, vilka är mer välsorterade och rät-skiktade, består av sandstenar, skiffrar och leror. Bergarterna i områdets västra del är till större delen ljusa kalkstenar – vilka härrör från perioden yngre Krita till äldre Tertiär (ca 70 milj år sedan) (Ekologgruppen 1986). Den dominerande jordarten är moränfinlera. I väst är isälvssediment och sand-grus mer påtaglig i kombination med torv och moränfinlera. Längs de större vattendragen finns även avlagringar av svämsediment. Förutom nämnda jordarter är likaså lerskiffer, glacial finlera, morän och fyllningssediment viktiga inslag i helhetsbilden av jordarterna (SGU 2014).(2)

Saxåns avrinningsområde 93 och kustområde Marbäcken – Lundåkrabäcken 92/93 ligger inom två kulturlandskapsregioner enligt Sveriges nationalatlas, SNA (Helmfrid 1994).

Inre Skånes sjö- och åslandskap

Området omfattar den nordvästra delen av Saxåns avrinningsområde. Förr var betesmark och lövskog dominerande på Romeleåsen, numera granskogsplanteringar. Åsen och trakten däromkring hyser många av Skånes större gods. De öppna jordbruksbygderna är ett ”småbrukarskåne”. Där finner vi en tät agrarbebyggelse och många småsamhällen men det förekommer även flera gods. I området ligger även stationssamhällen som ett resultat av före detta järnvägsknutar (Helmfrid 1996).(2)

Södra Skånes slättbygder

Området berör större delen av Saxåns avrinningsområde och kustområdet Marbäcken – Lundåkrabäcken. Ett svagt böljande slättlandskap. Jordarterna är finkorniga och kalkrika. Söderslätt har Sveriges mest högavkastande åkermark. Konkurrensen om marken är stor. Den icke urbaniserade delen av slätten är helåkersbygd med rester av strandängar och fritidshus utmed kusten. Agrarbebyggelsen präglas av enskiftets utspridda gårdar. Här och var finns de gamla bykärnorna kvar kring vitkalkad toppgavelkyrka och skolbyggnader i tegel eller vitkalkat korsvirke med gråstensladugårdar och stall. Låga huslängor med hög takresning är traditionella. I det urbaniserade sydvästra Skåne ligger flera större städer med medeltida stadskärna. Vägnätet är finmaskigt med flera motorvägar (Helmfrid 1996)(2)

Ett område i det Skånska landsbygdsprogrammet berör Saxåns HARO och KARO 92/93.

Lund- och Helsingborgslätten (26)

Området omfattar större delen av sydvästra Skåne, en utpräglad slättbygd. Området har varit befolkat sedan lång tid. I dagens landskap kommer det främst till uttryck i mängden stora gravanläggningar. Nära kusten finns en del stenkammargravar från stenåldern och en bit in i landet, i höjdlägen, finns högar från bronsåldern. Jordbruket i området har mycket lång tradition och man kan redan under bronsåldern (ca 1500 f Kr) tala om ett tämligen öppet landskap även om den dominerande näringen var boskapsskötsel. De byar som etablerades under yngre järnåldern var ofta tämligen stora och efter hand inriktade mot spannmålsodling. Skiftena genomfördes i de flesta byar under 1800-talets första hälft. Eftersom byarna var relativt stora behövde många gårdar flytta ut på markerna. Karaktäristiskt för landskapet idag är de glest spridda, tämligen stora gårdarna. Under de senaste decennierna har slätten utvecklats till en fullåkersbygd. Här och var på slätten finns också en del av lantbrukets industribyggnader kvarn t.ex. mejerier och sockerbruk. Området har flera städer av varierande ålder och ursprung. Infrastrukturen, främst järnvägen, gav upphov till nya samhällen, exempelvis Teckomatorp. Under 1970- och 1980-talen byggdes många villor i förorter till de stora städerna. I sydvästra Skåne råder fortfarande ett kraftigt exploateringstryck. Städer och tätorter expanderar ut på den omgivande åkermarken och infrastrukturen drar upp nya storskaliga linjer i landskapet (Reiter 2007).(2)

Källor:

1. Naturvärden och behov av restaureringsåtgärder 2005, LST >>

2. Kunskapsöversikt för kulturmiljö och vattenförvaltning, Saxån, Marbäcken, Lundåkrabäcken 2014>>