Saxån – Braåns Vattenråd

Åns historia

Kulturlandskapet i anslutning till Saxån visar en landskapsutveckling och kulturhistorisk betydelse sedan förhistorisk tid. Detta framgår bland annat av det rika fornlämningsbeståndet. Jordmånen och Saxåns vattendrag med tillhörande strandmarker var väl lämpade för de tidigaste åkerbrukskulturernas odling och boskapsskötsel. Exempelvis längst ute på den udde som skiljer Salviken från Lommabukten ligger Vikhögs fiskeläge, där landskapet är flackt och öppet. Två bronsåldershögar, Vihojarna, vittnar om den tidiga bosättningen i området.

I en spannmålsproducerande bygd som denna var behovet av kvarnar stort. I äldre tid användes vattenkraften i Saxån för vattendrivna kvarnar, som senare kompletterades med väderkvarnar. Gissleberga kvarnkomplex från 1897-1904 ersatte en äldre vattenkvarn och en närliggande väderkvarn. Kvarnen elektrificerades på 1920-talet. Den närliggande gamla bron över Saxån, byggd 1907, är ett sent exempel på stenvalvsbroar. Över ån leder även två av Skånes äldsta broar. De är båda välbevarade stenvalvsbroar och exempelvis Dösjebron är uppförd år 1770. (Länsstyrelsen Skåne 2014-04-24)

Saxån eller Heljarpsån som den också kallas för var segelbar ca fem kilometer. Det gick förr att segla från hamnen vid mynningen upp till Heljarps bro genom lilla Os i rännan mellan Koön och Svanholmen på Saxtorps bys ägor. Det sägs att Saxån mellan hamnen och Heljarpså blev igendämd och fylld år 1677, efter att svenskarna hade bränt Heljarps bro i avsikt att hindra den danska färdvägen mellan Malmö och Landskrona (Rollof 1977).

Kunskapsläget kring vattenanknutna kulturmiljöer är generellt dåligt i avrinningsområdet. Det skulle därmed vara av största vikt att genomföra inventeringar och värderingar av hela kulturmiljöer med koppling till vattendrag.

Källa: Kunskapsöversikt för kulturmiljö och vattenförvaltning, Saxån, Marbäcken, Lundåkrabäcken 2014>>

 

Vattenkvarnar i Saxån-Braån

Årups vattenkvarn Omnämnd i “Palteboken” 1515. Uppförd på 1700-talet. Nedlagd omkring 1960-65. Byggnaderna moderniserade.

Gissleberga kvarn En av få kvarnar som fortfarande är i bruk.

Saxtorps vattenkvarn (Forsgårdens) Första gången omtalad 1407. Uppförd på 1600-talet. Driften upphörde på 1950-talet.

Ålstorps vattenkvarn

Allarps vattenkvarn

Axelvolds fräslesäteri 2 vattenkvarnar.

Trää vatten- och väderkvarn.

Skvaltor och hjulkvarnar

Skvaltkvarnen är den enklaste av vattenkvarnarna och utgörs egentligen endast av en större vattendriven handkvarn. Kvarnen kom att spela en viktig roll i böndernas självhushållning då den inte krävde någon större yrkesskicklighet för att uppföra och en bäck med fall eller en ränna med rinnande vatten var den enda drivkälla som behövdes. Detta kompenserade i sin tur skvaltans relativt låga kapacitet. Med torrläggningena av landskapet under 1800-talet försvann förutsättningarna för skvaltornas fortlevnad då dessa i regel var uppförde utmed smärre vattendrag och i stor utsträckning fick sitt mer eller mindre tillfälliga vattentillskott från mossar och kärr. Utdikningen i samband med jordkultiveringe, nyodlingar och andra vattenregleringar ledde på många håll till en minskad vattentillgång vid de gamla kvarnställena.
Hjulkvarnarna har större kapacitet än skvaltorna, men är å andra sidan mer komplicerade att bygga och kräver större vattenmängder för att malning ska kunna ske. Effektiviteten för vattenkvarnarna varierar dock starkt under året. På vintern är isen den stora fienden, medan det är torkan som lurar runt hörnet på sommaren. Under 1900-talet ersattes vattenhjulen på de flesta möllor av vattenturbiner. Dessa är betydligt effektivare, kräver mindre underhåll och tar dessutom mindre plats än de ofta otympliga vattenhjulen.

 

Gissleberga kvarn

Då Gissleberga kvarn ligger i en spannmålsproducerande bygd har behovet av kvarnar alltid varit stort. Så sent som i början av 1900-talet återfanns här flertalet såväl vattensom väderkvarnar. Storhetstiden för denna typ av kvarnar var vid denna tidpunkt dock över. Så ersatte till exempel Gissleberga valskvarn, byggd 1897-1904, den vatten- och väderkvarn som tidigare legat på platsen. Från att ha varit ett hantverk förvandlades nu på mycket kort tid mjölmalningen till att bli en industriell produktion. Utvecklingen gick sedan mycket snabbt mot allt färre och större anläggningar och Gissleberga kvarn är idag en av fåtalet producerande kvarnar i Landskronatrakten. Tillsammans med dammen, fallet och den närliggande stenvalvsbron över Saxån utgör kvarnen en fin kulturhistorisk miljö väl värd ett besök.

 

Allarps mölla

Allarps mölla är en kvarn med gamla anor. Redan på 1670-talet omnämns den som kvarntorp med skvaltkvarn. Nuvarande byggnad, ett kvarnhus i tegel, är dock av senare datum närmare bestämt från slutet av 1800-talet. Kvarnen är vid denna tid inte längre en skvalta utan en hjulkvarn med underfallshjul. Till detta har även fogats en väderkvarn,
vilket minskade antalet dagar kvarnen stod stilla. När väderkvarnen brann ner på 1880 – talet återuppbyggdes den med delar från en begagnad kvar inköpt i Småland. Detta var inte något ovanligt förfarande. Timmer, snickerier och i synnerhet så kostbara detaljer som kugghjul och drev tog tillvara och återanvändes vid nybyggnationer och reparationer. När man studerar historien finner man även flera exempel på hur hela möllor flyttats mellan olika orter.
Idag återfinns endast stenfoten med två kvarnloft, med luckor för “säckahiss” m.m. kvar. “Bölet”, det vill säga träöverbyggnaden rev på 1930-talet på grund av att vingarna ramlat av. Inte heller vattenhjulet finns kvar då det 1903 ersattes av en stålturbin. 1986 övertog Harjagers Härads Fornminnes- och hembygdsförening Allarps kvarn med tillhörande kvarndamm. Kvarnen som inte varit i drift sedan 1950-talet, var i mycket dåligt skick. Genom frivilliga insatser har dock möllan kunnat räddas till eftervärlden.

 

Täckdikning

 

I äldre tid var jordbrukslandskapet betydligt rikare på vatten än idag. Sjöarna och mossarna var fler och större, samtidigt som åarna och bäckarna fick ringla mer ostört genom landskapet. Men när behovet av mark ökade tillgrep bönderna utdikningar och torrläggningar av mossar för att få mer jordbruksmark. År 18xx instiftades en speciell dikningslag och staten anställde lantbruksingenjörer att bistå med kunskap vid vattenavledningsföretag. I Saxån-Braåns vattensystem har 90% av våtmarkerna dikats ut samt 10 mil av vattendraget försvunnit för att vinna odlingsbar mark. Bäckar har också rätats ut och lagts i rörledningar, eller helt försvunnit. Hälften av Saxån-Braån flyter idag under marken i rör och kulvertar.

Bild överst t vä: Täckdikning sker idag med stora maskiner som gräver ett rutmönster av diken på åkrarna. I dikena läggs plaströr ned som leder bort vattnet från åkrarna till större kulvertar och vattendrag. Bild nedanför: Då och då när man gräver i marken kommer ett gammalt tegelrör i dagen.

Först användes sten och ris för att leda bort vattnet när tegelbruken började framställa tegelrör tog täckdikningen ordentlig fart. Genom att gräva ner rör av tegel kunde vattnet snabbare ledas bort om våren och grödan komma i jorden. Mellan åren 1870-1884 utdikades över 270 000 hektar, d.v.s. ungefär 25% av Skånes totala yta. Med täckdikningen blev det skånska landskapet en allt mer utpräglad fullåkersbygd.

Men det gällde inte bara att utvinna ny mark, utan också att få högre avkastning på de åkrar som man redan hade. Särskilt kraftig har denna förändring varit i modern tid, då täckdikningen tillgripits på så gott som alla åkrar för att snabbt få bort vattnet på våren så att grödan kan komma i jorden.

Samtidigt innebär täckdikningen att åarna snabbare översvämmas, eftersom de naturliga fördröjningsmagasinnen är bortplockad, och därför allt vatten leds ut i ån mycket fortare än förr i tiden. Det innebär också att vattnet för med sig mer föroreningar ut i havet, eftersom det rinner snabbare.

Läs mer:
Möller, J. 1984. Dikning i Skåne. Ale – Historisk tidskrift för Skåneland 2/84:14-28.
Williams, L-E, Dammar och våtmarker för ett ekologiskt hållbart samhälle, 2004 >>
Informationsskylt om Saxån-Braån >>

Nedan finns mera information om ån. Åmansboken är en omfattande sammanställning om åns historia, livet i ån, miljöproblem och modern vattenvård. En renare å, ett rikare landskap, ett renare hav är en kortare sammanfattande broschyr på samma teman. I Saxån-Braån på google maps kan man zooma in och titta på hur ån såg ut 1812, 1912 och 2004 samt avrinningsområden, dikningsföretag och båtnadsområden.

 

Miljöskandalen i Teckomatorp – BT-kemi

1964/65 flyttande den kemiska industrin Bönnelyche & Thuröe AB (BT- Kemi) sin tillverkning av bekämpningsmedel från Malmö till ett f.d. sockerbruk i Teckomatorp. Bolagets produktion var huvudsakligen inriktad på framställning av fenoxisyror. Vid produktionen pumpades spillvatten innehållande klorerade fenoler och fenoxisyror ut i dammar på industriområdet helt nära Braån.

Redan efter ett par år började trädgårdsmästare som’ utnyttjade åns vatten för bevattning att
klaga på växtskador. Samma år påbörjade Statens växtskyddsanstalt bevattningsförsök med åvattnet och konstaterade att Braåns vatten nedströms fabriken var giftigt för tomatplantor. Skadorna talade för en påverkan av fenoxisyror.

Vid ett tillsynsbesök 1971 upptäcktes ett gulfärgat kraftigt kemikalieluktande utsläpp i Braån uppströms fabriken. Omfattande analyser av åvattnet ägde rum och visad entydigt på förekomst av fenoxisyror och klorfenoler nedströms företaget. Undersökningar av fiskar visade samma mönster, dvs höga halter av klorfenoler i fisken nedströms BTKemi. Vidare påvisades genom sk toxicitetstest på lök tydliga genetiska skador och sämre rottillväxt på lök som odlats i vatten taget nedströms fabriken.

Under tiden som den största miljöskandalen i landets historia rullades upp, fortgick koncessionsförhandlingarna med företaget. Krav på bättre reningsåtgärder sattes upp från myndigheternas sida, men företaget gjorde allt för att förhala det hela. 1975 hittades 200 nedgrävda tunnor innehållande giftiga kemikalier endast ca 50 m från Braån. Tunnorna, som grävdes ned 1970, hade börjat rosta sönder och gifterna hade träckt igenom marken och ut i Braån. Jordprover från området visade sig innehålla giftet DINOSEB. Vid fortsatta grävningar 1977, i samband med att dräneringsdiken grävdes för att samla upp kontaminerat grundvatten, hittades ytterligare 600 tunnor. Nya kemiska analyser gjordes av det kemiska avfallet och nya kemiska föreningar, såsom mängder av dioxiner, PCB och lindan, kunde påvisas. Några månader senare beslutade länsstyrelsen med stöd av miljövårdslagen att förbjuda fortsatt verksamhet för BT-Kemi. Nu vidtog ett mycket dyrt och besvärligt saneringsarbete av fabriksområdet.

För att skydda Braån från ytterligare påverkan byggdes en vall mellan fabriksområdet och vattendraget. Dessutom gjordes marken som skiljer ån från industriområdet ogenomträngligt med en bentonitskärm. De toxicitetstester på lök som senare utförts på Braåns vatten visade inga tecken på skadeeffekter på försöksmaterialet.

När trädgårdsmästare Ahl 1976 stämde BT-Kemi i Teckomatorp för att hans handelsträdgård drabbades av växtskador av åvattnet i Braån, så kom stenen i rullning. Två år senare hade Ahl vunnit ett skadeståndsmål med 1, 25 miljoner i ersättning och massor av uppgrävda gifttunnor radats upp inför förvånade journalister och TVkameror. BT-Kemi blev ett begrepp för miljöbovar som grävde ner giftigt avfall. Men vägen till avslöjandet var lång och enskilda personer fick driva frågan mot myndigheter och företag i många år innan bubblan sprack. Det ledde till självrannsakan – inte minst hos massmedia. Och ingen dömdes för brott. Antingen var brotten preskriberade eller så kunde “allmän fara” ej styrkas. Fast saneringen kostade samhället 50 miljoner. Vi vet idag mer om historiskt avfall på gamla industritomter.

Vad händer nu – sanering av BT Kemi i slutfasen? Nu inleds arbetet med att finna en lämplig avslutande behandling av BT Kemis industriområde i Teckomatorp. För att avgöra hur efterbehandlingsarbetet ska kunna avslutas måste en ny kartering av mark och vatten i området utföras. Projektet ska enligt planerna avslutas i mars 1998. Kostnaden för karteringsarbetet är preliminärt beräknad till högst 580 000 kronor. Den kunskap vi har i dag är inte tillräcklig för att man ska veta hur stora mängder hårt bundna föroreningar, bland annat klorfenoler, som finns kvar i området. Naturvårdsverkets inriktning i saneringsarbetet är att de deponerade massorna ska ligga kvar, men att ytterligare tätning kan behövas för att förhindra att det läcker in grund- eller ytvatten som kan föra med sig föroreningar ut från området. Efter att det upptäcktes stora mängder nedgrävt produktionsavfall på BT Kemis industriområde i Teckomatorp har flera insatser gjorts för att sanera området.

Under åren har olika studier av alternativa behandlingsmetoder genomförts. Mängder av analyser av mark och vatten har gjorts. Genom ett dräneringssystem hålls grundvattennivån inom området sänkt, för att förhindra att grundvattnet förorenas. Från 1979 har dräneringsvattnet inte avletts till Braån, utan pumpats till reningsverk i Landskrona. Kostnaden har varit cirka en halv miljon kronor per år. Föroreningshalterna följs upp genom ett kontrollprogram. Under de senaste åren har prover, som tagits från Braån som rinner förbi området, visat att halterna gradvis närmat sig de som förekommer uppströms ovan fabriksområdet. I dagsläget dominerar inte BT Kemi-tomtens föroreningar över andra källor, enligt de löpande analyser som utförs. Efter nedläggningen av BT Kemis verksamhet 1977 upptäcktes stora mängder nedgrävt produktionsavfall, bl a bekämpningsmedel, på området. Ett tusental tunnor med avfall grävdes upp och en bentonitskärm anlades mot Braån i den norra delen av fabriksområdet. 1979 sprängdes fabriken och resterna samlades i en deponi på den norra tomten. Dit fördes också de
mest förorenade massorna från den södra industritomten. Se BT Kemi-skandalen i bilder >>

BT Kemi Efterbehandlings projektledning sitter i Kommunhuset i Svalöv. Projektet har även en utställning om BT Kemi och vad som händer i projektet. Denna finns i Torgskolan i Teckomatorp. Läs mera om detta och fortsättningen på saneringen >>

Naturparken Vallarna anlades 2009 på en del av det sk BT Kemi området. Vallarna är ett gott exempel på hur förorenade områden kan förvandlas till platser till nytta och nöje för samhället. Området ligger mellan järnvägen och Braån i Teckomatorps i nordvästra del endast 200 m från pågatågsstationen. Breda grusgångar och vackra träbroar över järnvägsspåren gör det lätt att komma in i området. Läs mera i broschyren >>

Läs mer:
B Lundell: Fallet BT Kemi i Teckomatorp. Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar. Stockholm 1978. Ett litet häfte som handlar mest om pressens roll i upptäcktsförloppet.

Torbjörn von Krogh & Claus Nowotny: Varför fick vi inget veta? Kristianstad 1981. Redogör för BT-Kemiaffären och diskuterar särskilt pressens roll i denna.

Monica Nilsson: Min seger över BTKemi. Inget tryckår. ISBN 9-7506-023-x. En personlig berättelse av den person som hårdast drev frågan.

Lalander, Nils, Svenska miljöskandaler. Stockholm : Sober, 1995. ISBN 9172963328